sofiesjolund

Mina närmsta vänner kanske har hört talas om att min hund Soya inte mått så bra? Lite hängig, deppig, vill inte göra så mycket... Vi trodde att det berode på att hon snart skulle löpa, men nejnej.

Imorse väckte mamma mig med ett "Sofie, jag ska åka med Soya till härnösand, hon mår inge bra".
I illfart åker vi dit där de klämmer lite på henne och tar urinprov. Urinprovet såg bra ut och det fanns inga tecken på urinvägsinfektion eller blod. För säkerhetsskull så kunde dom röntga och ta blodprov på henne, men bara om vi själv ville. "Självklart", tänkte vi, vi var ju ändå där och det var ju ett tag sen hon va och kollade så allt stämde.
Och där, på röntgenbilden fann de något märkligt i hennes mage, något som inte borde vara där, livmoderinflammation. De kollade även urinprovet igen och konstaterade att hon hade urinvägsinfektion.
Livmoder+urinvägsinfektion = inge bra.

De ringer sundsvall på en gång och undrar om vi får krypa in före andra patienter. Jepp, är vi där inom en timme så har de plats. Gasar till Sundsvall där vi söker i ovetskap det förbannade djursjukhuset.

ÅH!! där är det!!! In i byggnaden, klockan var då 13:30, ställer oss vid disken och innan vi hinner säga något möter receptionisten oss med "är det där Soya?". Jaa, säger vi och blir inskickad till ett rum. Läkaren klämmer lite på henne, klämmer lite på magen och lyfter på svansen där det rinner ut flytningar. "Så här mycket ska det inte komma om det endast är en urinvägsinfektion, vi börjar på en gång". Och det var då den riktiga mardrömmen började... att krama henne (kanske) en sista gång, pussa hennes fina nos och se henne gå därifrån. Jag började gråta på en gång, kastade mig ner på golvet och höll i hennes huvud och pussade henne. Och hon gick inte iväg så som hon brukar göra när man vill pussa henne på huvudet, hon stannade och sa hejdå till mig med. Mamma och jag höll om varann med ovetskapen om vi någonsin skulle få se den där helikopter-svansen igen. Den där svansen som jag så jävla mycket älskar.

Vid 5-tiden ringer doktorn oss, "Operationen har gått bra och ni kan komma och hämta henne nu".
KOMMA OCH HÄMTA HENNE?! Vi stod utanför byggnaden och skakade av rädsla när han ringde, vi hade stått där länge.

In i byggnaden igen och fram till receptionen. Vi stod där ett tag då jag hör ett bekant gnäll, fast ett yl/gnäll som jag aldrig hört förut. Jag backade några steg åt vänster där jag ser min älskade vän komma stapplandes och skrek för allt hon var värd. Jag trodde att hon skulle dö då, på fläcken. Dom stoppade in oss i ett rum där vi fick hälsa på henne, men det ända hon gjorde var att yla och skrika tills hon fick huvudet att sluta vobbla, då fick hon syn på oss, mig och mamma. Då fick jag se den där älskade svansen igen som dunkade 3-4ggr mot golvet. Jag brast ut i gråt igen då jag inte kunde förstå varför hon skrek så mycket. "Lägg henne i bilen så vi kan prata" sa doktorn.
Jag höll om hennes midja för att stödja henne när hon gick, för det där vrålet hon hade gjorde fan alla ostadiga. In i bilen och in till sjukhuset igen. Han berättade att när han hade öppnat henne hittade han massor med inflammationer, livmoder, äggstockar, äggledare. Han hade snittat i alla delar för att se vad de innehöll... bara var.

Hemresan var inget annat än en jävla mardröm. Hon skrek, yla, vråla av någon anledning som jag aldrig kommer att få veta. Förhoppningsvis var det utav narkosen som gjorde henne groggy och lite "förvirrad".
Klockan 18:02 sa jag till mamma, "tror du att hon är tyst om en timme?". Klockan 19:02 slutade hon yla....
Ni kan inte förstå hur läskigt det kändes.

När vi kom hem stod pappa, Ida och Jonas på bron och väntade på oss. Vi öppnade bagageluckan och Soya började yla än en gång, men denna gången var hon nog bara glad över att vara hemma, hennes svans viftade igen.

Jag älskar dig Soya Bebi Sjölund. Låt två veckor passera fortare än kvickt så du kan leva normalt igen.