sofiesjolund

Det är få saker här i livet som jag verkligen uppskattar. Självklart uppskattar jag min familj och mina vänner och allt bra de vill mig här i livet. Jag uppskattar alla goda råd de ger mig, och även de mindre goda råd som jag kanske inte alltid tar till mig. Jag uppskattar verkligen det. Jag uppskattar även människor som gjort "spår" i mig. Ni vet sånna där spår som gjort mig till den jag är. Format mig som en liten lerfigur, format mig till den de vill att jag ska vara.. den jag vill att jag ska vara. Det är dessa människor jag kallar för mina förebilder och dessa förebilder funkar hur bra som helst, även fast dom inte är Oprah Winfrey.

Min gårdag började precis som vanligt, men av någon anledning så dunkade hjärtat lite extra hårt varje gång jag gick förbi min mobiltelefon eller hemtelefon. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på varför just mina telefoner fick mitt hjärta att rusa. Men jag insåg senare under kvällen vad det gällde, jag skulle ringa det där samtalet som skulle få hela min värld att rasa samman. Alla dessa trygga känslor som jag haft de senaste åren om att mina förebilder aldrig skulle svika mitt förtroende, men den dagen kom ändå. Hur kan en förebild vilja förstöra alla dessa minnen, åsikter, känslor, överenskommelser och spår som vi byggt upp tillsammans. Jag trodde vi visste vart vi hade varann. Tydligen hade vi inte varann nånstans, jag tappade dig nånstans längs vägen och inte lär jag hitta dig igen. Jag vet inte om du är värd mödan att hittas igen.

Jag kan titta på nyupplagda foton av dig och febrilt försöker jag stirra in i dina ögon för att hitta min största förebild. Jag försöker hitta personen som format mig mest och som jag trodde skulle forma mig till en bättre person i resten av mitt liv. Jag hittar honom inte, jag känner fan inte ens igen honom. Det kanske är så att du försöker vara någon annans förebild nu, någon annans formgivare som du stolt vill visa upp. Och nog ser du stolt och lycklig ut men du ser inte ut som du.

Varje dag tänker jag hur stolt du gjorde mig. Vilken jävla kapacitet och drivkraft du har när det verkligen gäller.  Jag skröt om hur stolt du gjorde mig och hur duktig du var och hur långt du skulle komma i livet. Varje dag skröt jag, jag kan skryta om det än.

Det sorgliga med denna föredetta solskenshistoria, denna historia om två personer som möts, finner varandra och iallafall halva parten hittar sin "soulmate", är att det fick ett så abrupt slut. Men denna gången går det inte att skylla på mig.

Jag ska inte förfölja dig/er, jag ska inte snacka skit om dig med människor du känner, jag ska inte försöka göra allt i min makt för att få tillbaka dig, jag ska inte hota, jaga, sparka, slåss, bita, kräkas. Jag ska inte göra nånting utav alla dessa saker du är rädd för, som du ständigt väljer att säga, fråga och smeta in i mitt ansikte. Jag har hört dig, jag har lyssnat på dig, och jag vill spotta på dina ord och smeta in dom i arslet. Vad är du rädd för? Är det så tragiskt att höra att du är och förblir den enda människan jag någonsin kommer att kunna lita på? Är det så tragiskt att höra att du är och förblir den person som förstörde all min tillit till andra människor?

Om jag någonsin kommer att få ett tillfälle att forma en människa, bli dess förebild och stöttepelare i alla möjliga olika problem och incidenter, då hoppas jag att jag kommer göra ett precis lika bra jobb som du gjorde. Men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig avsluta relationen som du gjort.

Du påstår att dina val den senaste tiden beror på att du bryr dig om mig och att du inte vill såra mig. Du har ärrat mig för livet och jag kan inte se någon framtid att ens leva som normalt igen. Allt är svart, blankt, tomt och tyst än hur jag försöker vända och vrida på det. Bevisa att du bryr dig, sitt inte där tillsammans med henne och åma dig över hur "jobbigt" det är när jag ringer för att få veta hur du mår. Tydligen är det det du gjort de senaste tre veckorna.

Jag är så jävla arg på mig själv över hur man kan tillåta sig själv att lägga hela sin tillit i en människas händer och tro att det för alltid kommer att fungera. Jag är så jävla dum och korkad så jag förstår varför du tog dig chansen att forma mig. Lika lätt som jag är att forma är jag att krossas. Hur kunde du bli så annorlunda?

Jag är så arg och så jävla lurad på definitionen förtroende och förebild.
Jag kommer alltid att älska dig.
Fan ta mig själv!