sofiesjolund

Så sitter jag här, ännu en natt och gråter hjärtat ut ur mig. Jag vet inte riktigt vad jag gråter över längre. Är det för att du beter dig som vanligt? Eller för att du försöker bete dig som vanligt för att få mig att sluta hoppas. Eller kanske gråter jag för den där ständiga rädslan över att vakna upp en morgon och inse att du inte finns kvar i mitt liv längre, inte på några sätt alls. Det skrämmer mig så mycket att jag mår illa ända ut till fingerspetsarna.

Jag är så arg. Jag vet inte varför. Är det meningen? Är det ett stadie i hela göra-slut-procsessen? Det var dock inte jag som gjorde slut, jag blev dumpad... ett sådant patetiskt ord...


Jag är inte redo för att stå på egna ben nu, ingen att ligga och tänka på innan man ska somna, ingen man ringer och frågar "vad har du ätit?", "vad har du på dig?", "hur gick det på jobbet?", "Jag är så stolt över dig, du är så duktig".. för det är det jag har undrat varje dag i så lång tid nu.. Min dagliga rutin har spruckit och jag hatar förändringar.