sofiesjolund

Haha, jag kan se dig framför mig när du säger den meningen, "Dina läppar rör sig men...", så viftar du lite lätt med händerna. Hahaha, varför kom jag och tänka på det nu? Jag kommer förevigt komma ihåg dina knasiga meningar, än hur fåniga de må vara.

Vad lätt det är att sakna något som egentligen fortfarande finns kvar men inte på samma sätt. Vilken tomhet det är, vilken total omställning med värderingar och tankar det blir. Jag saknar dig.

Jag vet att man inte kan förändra hur man känner, men om man känner mer för en person än bara vän? För mitt huvud har uppfattat att det är så, eller iallafall vill uppfatta det så, har jag fel?

Jag kan hålla med om att ju längre tiden gått, desto mer har jag sett dig som en vän, men som jag fortfarande vill tillbringa all den vakna tiden med, den sovande tiden också, jag vet inte om det beror på distansen, eller om det bara blivit så. Jag har dock inte fått känslan av "vän" då vi besökt varandra , det är väl mer när vi inte setts på några veckor.  Men jag kan säga så här, varje gång vi skiljts åt så har jag gråtit för att jag ska skiljas från den jag älskar. För jag älskar verkligen dig, för allt du är och allt du har varit och allt du förhoppningsvis kommer att vara för mig i framtiden också. För du kommer väl finnas där?

Internet, vilken förvrängd men helig plats. Jag måste erkänna att Internet har fuckat upp mig totalt under dessa år men det var ju där jag hittade dig, min bästa vän.

Dagarna passerar förbi som en jävla svartvit film från 40-talet - skitsegt och med märkliga kommentarer.
Det jag gör är att jobba, vilket jag kommer göra i exakt 14 dagar räknat från midsommarafton. Life is wonderful!
Det enda som ger mig tröst är att jag kan följa med både fredag och lördag på gatufesten. Det är det enda som jag ser framemot just nu.

Idag verkar det som jag tagit tag i min "viktnedgång". Jag började dagen med att gå rund höglandssjön och åt sedan två mackor med makrill. Det är väl en bra start?
Jag vet dock inte för vems skull det är jag vill gå ned i vikt för..


Jag hoppas att du hade en bra helg... ses vi i juli?

Ja, nu var denna dag avvärkad och jag måste påstå att när man är inställd på att jobba, så känns denna dag som precis vilken dag som helst. Helt meningslös.

Dagen började med att jag steg upp vid 11, duschade av mig alla nattens tårar och skrubbade ansiktet rent. Kändes som om jag skrubbade bort halva ansiktet. Började sedan hjälpa mamma med diverse saker, som till exempel göra en tårta. Vid halv 3 kom moster och fästman och åt en buffé utan dess like. Kvart över 18:00 åkte jag till jobbet där jag stängde. Åkte sedan till Stina som festade i Järved, snackade snicksnack och skrattade åt diverese kristna människor, han är säkert en bra påg!

Åkte sedan till Christoffer där det var fullt ös medvetslös, och nu överdriver jag inte. Alla verkade på bra humör men hade en viss tendens till att vilja brottas. Jag fick massage av en man med ett annorlunda namn, jag skjutsade hem Robin, Kent och Denny till deras boningar och nu sitter jag här, nyäten och nymätt. Och jag har tänkt på dig, varje sekund utav denna dag.

Så sitter jag här, ännu en natt och gråter hjärtat ut ur mig. Jag vet inte riktigt vad jag gråter över längre. Är det för att du beter dig som vanligt? Eller för att du försöker bete dig som vanligt för att få mig att sluta hoppas. Eller kanske gråter jag för den där ständiga rädslan över att vakna upp en morgon och inse att du inte finns kvar i mitt liv längre, inte på några sätt alls. Det skrämmer mig så mycket att jag mår illa ända ut till fingerspetsarna.

Jag är så arg. Jag vet inte varför. Är det meningen? Är det ett stadie i hela göra-slut-procsessen? Det var dock inte jag som gjorde slut, jag blev dumpad... ett sådant patetiskt ord...


Jag är inte redo för att stå på egna ben nu, ingen att ligga och tänka på innan man ska somna, ingen man ringer och frågar "vad har du ätit?", "vad har du på dig?", "hur gick det på jobbet?", "Jag är så stolt över dig, du är så duktig".. för det är det jag har undrat varje dag i så lång tid nu.. Min dagliga rutin har spruckit och jag hatar förändringar.

Där låg jag, med tusen tankar och tusen känslor i kroppen som inte ville sluta. Skakade och höll om kuddarna som fortfarande luktade dig. Tittade på fotot som jag har i plånboken, spelade låtar på mobilen som både du och jag kan. Vaggade mig själv i timtals för att tårarna skulle fördelas rättvist på vardera sida om kinderna.


Ångesten börjar avta och jag glider in på saknaden istället, och det enda som håller mig på benen är hoppet av att få se dig igen.

De senaste fyra dagarna har varit dålig. Jobbade i helgen och mitt hjärta har inte tickat som det ska. Ingenting  har tickat som det ska. Jag är förbannad, ledsen, sur, arg, irriterad, förvirrad och helt knäckt. Jag vill inte att det ska vara så här och jag vet inte hur jag ska förändra det till något annat, något mer positivt.

Glada människor gör mig ännu mer förbannad. Vad fan har de att flina till? Era fula flin gör så att jag får tarmvred.

Och vad fan vill du? När fan blev du kungen på Jorden? Kliv av din påhittade jävla tron och skär av ditt ego.



BAH. Jag är helt enkelt på dåligt humör.


Jag har fortfarande inte fått något internet till Lomsjön.